"If only your bed could cry" lyssnade jag på i dag med Titiyos ljusa, i denna låt nästan sakrala, stämma i duett med Moto Boy. Så vackert, så isigt vemodigt. Som en ljusturkos sorbéglass. Men februari är redan en kall månad, så det blir is på is. Stelfrusna händer, röda öron. Vi är många som längtar efter marsvåren - när solen torkar upp Stockholms töiga mark så gott det nu går.

Men tillbaka till sången. Jag lyssnar på den som ett mantra, som en vaggvisa. Den lägger sig som en vacker drapering på den tunna snön och de grusiga isbanorna utanför. Gott så.

Nästa gång: kanske mer om snöflingor och vaggvisor. Vem vet!