Som en vemodig sång, en dystopisk saga full av sorg är Kazuo Ishiguros flödande roman ”Never let me go”. Den handlar om några vänner som växer upp på ett mystifikt, men rätt så idylliskt, internat i ett nutida England. Deras lärare - eller förmyndare - talar vagt om vad deras elever egentligen har för syfte: de ska så småningom ge donationer. De kan själva inte få barn, utan de är kloner vilkas liv är utstakade.

De tre vännernas liv berättas genom Kathy, och jag dras in i boken ganska omedelbart. Ett flödande språk, som sagt, och det ständigt obehagliga, värkande mellan raderna. Alla dessa tankar som inte får tänkas.

På ett sätt är den här romanen det bästa jag någonsin läst om kärlek. Den ställer frågan vad vi gör när tiden verkligen är utmätt. Finner oss i vårt öde?

Jag lägger ifrån mig boken mycket tagen.