Jag har de senaste veckorna arbetat med textningen av en Norénpjäs - ”Höst och Vinter”. Ett av hans borgerliga dramer från 80-talet. Pjäsen handlar om en välbärgad familj. En mamma, pappa och två vuxna döttrar - som kommer hem på middag. Det ruttna dröjer inte med att vädras, må jag säga.

Jag älskar Norén, när han är så där. Jag skrattar, för det brutala och grymma kan vara så oerhört träffsäkert. Jag gråter, för här är smärtan alldeles naken. Och det finns ingen som bättre åskådliggör personer som inte lyssnar på varann.

Men jag märker att jag hör replikerna även när jag inte jobbar. Jag drömmer Norén, tänker Norén och svettas Norénretorik. Nej, nu går det för långt…

Jag har träffat honom en gång. Det var i början av 90-talet när jag stod i bokhandel. Han skulle köpa en Stockholmskarta, och gjorde ett mycket förvirrat intryck. Jag assisterade honom, så att han fick rätt produkt. Eller så blev det väl fel, förstås.

Men, men. Har inte ens läst hans dagbok än. Många av mina bekanta anser att den är bra, språkligt sett åtminstone. Det tvivlar jag inte på en nanosekund.