I går såg jag ”Blindness” av Fernando Meirelles (”The Constant Gardener”, ”Guds stad”). Filmen bygger på en roman av José Saramago. Det är en otäck, bisarr dystopi. Världen drabbas av en epidemi. Människor blir akut blinda, de ser bara vitt ljus – alla utom en kvinna. Magstarka scener, och en del är nästan på gränsen till vad jag orkar med. Betraktar mig ändå som relativt tålig i det avseendet – eller ska jag säga ”avtrubbad”?

Mitt i allt det fruktansvärda är det en av de vackraste filmer jag upplevt. Jag skriver ”upplevt”, eftersom allt inte bara handlar om syn. Det handlar om hörsel, känsel och förnimmelser av lukt.

En blind man och en blind kvinna älskar. De famlar. Ljuset är vitt. Man skönjer dem, man hör dem. Situationen är allt annat än optimal. De är hungriga, de svälter, lider och de kan inte se. Inför den scenen i det vita ljuset är man värnlös. Så skickligt uppbyggt.

”Blindness” är en färd mellan helvete och paradis. Till syvende och sist handlar det om att  blindheten öppnar upp vägar, den för människor närmare varann än vad som annars hade varit möjligt. Men på så sätt blir det också mer en saga än science fiction.

 

Jag lämnar biografen mycket nöjd, med många tankar.

Går hem längs Skeppsbron i lätt snöfall. Det är alldeles vitt ute.

http://www.blindness-themovie.com/

Mars får mig att tänka på studietider. Återkommande stunder av ensamhet då böcker, noveller, dikter och kompendium skulle läsas och analyseras. Stockholms gator var nästan torra, den kalla solen väckte alla efter vinterns inbäddade sömn. Fönster behövde putsas.

 

Ensam med ord. Ensam med Schiller, Goethe, systrarna Brontë, Novalis...

För att inte tala om alla modernistiska lyriker, där orden stacks mer som vassa spetsar. Ingen öm centrallyrik, inga långa hjälteepos. Naket, explosivt, svart. Ömtåligt. Och man är ensam – ensam med alla tolkningar, alla frågor och eventuella svar.

 

Mars är en döende vinter, och våren ska födas ur dess sköte. Solen lyser, vi ska vara glada – men smärtan är så påtaglig. Jag griper efter solen, men den omfamnar mig inte. Den är bedräglig. Bländar en, men har ingen värme över.

 

I min oändligt trötta frusenhet tänker jag att tillvaron ska byggas upp likt olikfärgade indianpärlor på ett långt snöre. En pärla för var dag. Likgiltiga, otäcka dagar finns – men de räknas också. Jag tänker att det finns hopp i det, faktiskt.

 

Bryt av vanilj-tillvaron:

lyssna på Your Revolution med DJ Vadim featuring Sarah Jones

se Ninotchka, film från 1939 med en skrattande Greta Garbo

   

http://www.youtube.com/watch?v=b6wSGa8i1As

"Det där du har på dig, det luktar gott!”

Scenen utspelar sig på Hotell Diplomat en råkall januarieftermiddag. Blir bjuden på after noon tea av väninnan A, eftersom jag nyligen fyllt år. Vi har druckit säkert fyra koppar varmt härligt te (eller svart borgerligt te, som en annan väninna uttryckt saken) och mumsat i oss snittar och scones med grädde och sylt. Varför jag nämner denna till synes modesta komplimang har sin anledning. Dels för att vänninan A är synnerligen sparsam med komplimanger, dels för att hon är en kvinna med raffinerad smak. Jag blev alltså mycket glad och smickrad.

Det jag hade på mig, ja... Parfymer är underbart, men när jag väntade mitt barn försvann min lust till syntetiska dofter. Jag mådde illa av dem, helt enkelt (och allt annat också för den delen).

För några år sedan blev jag bekant med varumärket Primulina som drivs av entusiasten Anna Irestig - sjuksköterska i botten och aromaterapeut. Hon tillverkar sin egen naturkosmetik med örter och eteriska oljor som bas.

Inga slaggprodukter från industrin där inte. Inga mineraloljor, gud förbjude.

En av hennes specialiteter är konsultationer där man kan skräddarsy sin egen parfym. Man får dofta sig igenom 150 eteriska oljor, och betygsätta dem. Det låter mycket och ansträngande, men man vilar sig förstås emellanåt med näsan i en burk med kaffebönor för att neutralisera luktorganet. Med betygsättningen som grund snickrar hon ihop en parfym som är ens "egen”. Jag gjorde det, och blev fullkomligt nöjd. Har en dragning åt det lite kryddiga hållet, så det blev en del patchouli, apelsin och sandelträ.

 

Doftljusens värld är en djungel – eller hur?

Men jag ska tipsa om crème de la crème även när det gäller elddoft.

Jag rekommenderar:

Aroma Therapy Candle som finns hos Thann Sanctuary.

Medelhavsdoften med lavendel och rosmarin är bäst.

 

Det japanska märket Muji har en del trevliga aromer också.

Innovativt och trendigt.

Doftljusens drottning (eller kung) är utan tvivel det parisiska märket Diptyque.

En värld av exklusiva kryddor och annorlunda aromer.

Strax före jul besökte jag väninnan A. Hon hade Diptyques doftljus Pomander tänt i sin lägenhet, och det doftade ljuvligt.

"Du vet väl att pomander är en gammal klassisk viktoriansk julkrydda", sa hon. "Det här ljuset tänds nu överallt i de medvetna Paris-familjernas våningar."

Och en hel värld öppnade sig i mitt lättpåverkade sinne. En våning i Paris med alla goda vänner, sprakande brasa, blodrött vin i frikostiga glas, guldinslagna julklappar, och sist men inte minst – ett pomanderdoftande diptyque-ljus brinnande julnatten igenom.

 

Ett litet tillägg bara: Alla seriösa återförsäljare av doftprodukter bör ha en burk med kaffebönor tillhands bakom disken. Luktnerverna blir ju trötta annars. Jag är inget stort NK-fan, men vid Diptyque-produkterna på samma varuhus är detta tillgodosett.

 

http://www.diptyqueparis.com/

http://www.thannharnn.se/

http://www.primulina.se/

http://www.muji.net/eng/

De dödas samtal pågår

mellan träden och fåglarna,

mellan mossmarkerna och diket,

mellan asfalten i vägen och motellskylten

som svänger, mellan havet och busshållplatsen,

mellan de älskandes kroppar och de sjukas händer,

mellan de sjungandes läppar

och den som går förbi på vägen, det pågår

mellan människornas rop och djurens,

mellan hunden som slitit sig ur kopplet

och den haltande älgkalvens

försening över vägen.

Det pågår mellan

den som reste och den som

stannade, mellan haven pågår det

och mellan den som drömmer och den

som går, ensam, i drömmarnas

natt.

                                     Ingela Strandberg

En av måndagens undringar: julstämning nu - strax före vårens ankomst? Jomen, det går bra, känner jag.

Jag undrar vad min mamma hade tyckt om snön.

Jag undrar hur sorgens schema ser ut.

Jag undrar om hon är nöjd med min sorg.

Jag undrar om man kan ställa en så konstig fråga.

I "Sandvargen" av Åsa Lind talas det mycket om undringar.

Bra bok för frågvisa sexåringar och äldre barn!

Kommande: Om doftestetik och viktorianska odörer i Parisvåningar!

Oh thunder in my heart
These razors cutting sharp
And leaves me with an ever bleeding scar
So soft, so suddenly
So that I can not breathe
I'm drawn into a circle painted black
                                           Lykke Li

Trasiga dagar är man transparant. Då når musiken en överallt. Den blir ens mamma och pappa. Ens vän. Ens älskade.

Jag låter det ske - åtminstone om musiken är Lykke Lis. Jag låter ton, rytm och text - dessa tre - skölja, borsta och värma mig. Tills tystnaden återkommer. Och jag hör mitt hjärta slå.

Trasigheten förflyktigas under några timmar. Genomsläpplighet kan vara en fördel under en Strauss-konsert. När sopranen drillar "Frühlingsstimmen" försätts jag i ett tillstånd som påminner om fluffig, vit chokladmousse - observera utan kakaobönans beska! Så underligt. Så behagligt. Jag är mousse, bara det.

Jag landar återigen hos Lykke Li på sena kvällen. "You'll be the rythm and I'll be the beat, then I'll be the rythm and you'll be the beat" sjunger hon i "Melodies & Dersires". Så enkelt. Så fulländat. En utopi att tröstas av. Jag låter den avsluta denna trasiga dag. Kanske lagas dagen under nattens sömn och blir hel.

Love is the harmony
Desire is the key
Love is the melody
Now sing it with me
                 Lykke Li

http://www.youtube.com/watch?v=7E44sS1o83w, http://www.youtube.com/watch?v=Mw8HkLt4CxI

Släpp in världsmusiken i barnkammaren! Som musikalisk upplevelse rekommenderar jag plattorna "Celtic Dreamland" samt "World Lullabies" - vaggvisor för stora och små. Spår 4 "An Fhideag Airgid" samt spår 5 "The Dove´s return" på den förstnämnda är värd en extra lyssning.

http://www.putumayo.com/en/catalog_item.php?album_id=257, http://www.putumayo.com/en/catalog_item.php?album_id=109

En av min dotters absoluta favoriter bland vaggvisor är "Ro ro barnet". Sjöng den ofta under ändlösa nattningar när hon var yngre, ihopkrupen i hennes säng, trött och slut. Ingen annan sång kunde konkurrera med den. "Byssan lull" var för episk. Dottern började sjunga med - högt och ljudligt, och så var den nattstunden förgäves. Samma sak med "Trollmors vaggsång" och "Sov du lilla videung". Men "Ro ro barnet" blev hursomhelst mer en vaggvisa för mig än för henne till slut. För så rogivande är orden. Och varför skulle inte vuxna få en vaggsång till skänks?

Ro ro barnet

katten hänger i garnet

Ro ro lilla barn

katten hänger i mammas garn

Ro ro barnet

katten hänger i garnet

Ro ro lilla vän

katten kommer nog loss igen

En vaggvisa av en helt annan natur skrevs av Gabriela Mistral 1924.

Dessa vackra strofer är speciella, och jag kan inte släppa dem. Hon diktar om en saknad, som ändå blir en förtröstan.

Tolkning av Hjalmar Gullberg

Nu vaggar mitt hav sina vågor

vid dyningens eviga dån

Jag lyssnar till vågornas kärlek

och vaggar min son

I sädesfälten går vinden

och vaggar nattliga strån

Jag lyssnar till vindarnas kärlek

och vaggar min son

Gud vaggar de ändlösa världar

som tystnaden kommer ifrån

Jag känner hans hand i mörkret

och vaggar min son

Sov gott alla barn - och alla ni som en gång varit barn!

Snöflingor är alla olika. De är alla perfekt sexkantiga, men ingen flinga är den andra lik. Det har något med det molekylära mönstret att göra. Men så vackert, så hoppingivande det känns. Att världen rymmer så många unika fenomen. Jag har ett konkret tips för alla som behöver stanna upp och obeservera (en finare och trendigare beteckning på det är medveten närvaro - mindfulness). Tänk dig en snöflinga, följ alla dess sex kanter. Ta god tid på dig. Känn, lyssna. Pröva.

Passande snöflingemusik:

Frederic Chopin - Waltz No. 7 in C Sharp Minor, Op. 64 No. 2