”Precis så Britta, sitt så där nu! Du är så"... Ja, vad sa han? ”Underbar”, kanske?

Nej, jag minns inte exakt, men fint var det. Överraskande spontant, för att komma från honom. Orden kom från min alldeles nyblivna man sedan en vecka. På en fyratimmars bussresa från Bodrum till Izmir sommaren -97. Turkiet, bröllopsresa i hettan. Jag vet att jag log, att jag hade en vit brodyrblus och vinröd omlottkjol med mönster.

Han ville frysa ögonblicket. Jag gjorde mitt bästa.

Det finns foton därifrån, i Izmir där folk stirrade på oss som om vi var utomjordningar, Fransmän eller engelsmän trodde de att vi var. Men det finns inga foton från bussfärden,

från de sekunderna när han yttrade just de orden. Det finns bara dokumenterat i mitt minne.

Vi fryser inga ögonblick, vi fryser inte tid. Men vi har våra tankar.

Som är minnen, som är tankar, som är minnen...

För G                                                

Jag funderade i dag över vad jag egentligen tänker på mest. Verkligen tänker på.

Förutom daglig planering, logistik, middagsval och privata önskningar, så är det faktiskt oroväckande ofta tänker jag på – casting. Jo, just det. Vem som skulle passa i rollen för vad.

Och med tankarna kommer dessutom nåt slags automatisk uppfattning om att jag är en gudabenådad talang på det också.

Jag filmatiserar de böcker jag läser (förstås!) mer eller mindre frivilligt, och sedan fördelar jag rollerna med omsorg.  Eller så stylar jag om varje film jag ser rollmässigt i huvudet.

I möjligaste mån undviker jag kändiseliten, utan handplockar karaktärsskådisar direkt.

Det kan till och med vara gamla bekanta som gått scenskolan som jag kände en gång i tiden, bara de passar för rollen.

Och nej, det är ingen enstaka tanke det är ju  - jämt!

Mycket oftare än eventuella heta fantasier (där i och för sig castingen är oerhört angelägen).