Jag är djupt tagen. Berörd. Efter att ha sett den japanska animen "Eldflugornas grav" från 1988 av Iso Takahata i går kväll, känns det som om jag har beskådat något unikt - som jag dessutom har varit ovetande om i 20 år.

"Eldflugornas grav", som är producerad på studio Ghibli, baserar sig på en självbiografi av Akiyuki Nosaka och hans upplevelser under andra världskriget, och är ett fulländat mästerverk på den tecknade himlen. Och utan tvekan det sorgligaste jag sett på vita duken.

Nu visades den som introduktion på Kulturhusets animefestival.

Den handlar om de båda syskonen storebror Seitas och lillasyster Setsukos golgatavandring i andra världskrigets Japan, då städerna bombades sönder och samman. När deras mamma dör i en flygattack gör Seita allt för att värna om sin lillasyster. De flyr genom ett missildrabbat land, ångesten är levande i bådas ansikten.

Det som är så tydligt, vilket också finns med i Miyazakis filmer, är en förtrolighet med barnets minspel och uttryck. Man kommer dem så nära. Scenen då Setsuko gråter efter sin mamma i ett sönderbombat landskap och hennes storebror desperat svänger sig runt och gör kullerbyttor på en stång för att distrahera henne: "Titta här vad jag kan!" är en av de mest gripande scener jag sett på film.

Det går förstås inte alls bra för syskonen. Setsuko dör av undernäring, med fullt av utslag på kroppen, trots att Seita förtvivlat försöker mata henne med en bit melon. Det är mörkt på jorden. Och jag konstaterar att här känns det tecknade mer verkligt än någonsin.

"September 21, 1945.... That was the night I died"