Pappa är upprörd över fotbollen. Samma mantra återkommer några gånger för mycket för att det ska bli uthärdligt: "Det är ju inte klokt! Lagerbäck var ju som han var, men han hade ju en spelidé! Man måste ju har ett hyfsat FÖRSVAR, annars går det åt h-e!” Och så vidare.

Jag håller först med, har lärt mig att det är enklast. Men kan ändå inte hålla mig från att slänga in några lösryckta kommentarer om sportjournalistikens förnedringsretorik (särskilt när det gäller damsport!) och elitsportens statiska natur – man vinner eller inte. Inte mycket mer att tillägga, tycker jag. Min pappa lyssnar inte på det örat. ”Vadå, är du sån där feminist?” säger han. Ja, det borde han ju ha vetat sen typ början av nittiotalet, men han säger det nu bara för att retas.

På kvällen ska det bli festmåltid hos fadern, men först besöker vi bibliotek söder om söder hela truppen. Barbro Lindgrens underbara bok ”Jättehemligt” säljer jag in, och dottern verkar tycka om valet. Minns ju själv hur jag slukade den samt ”Världshemligt” och ”Bladen brinner” i hennes ålder. Det känns inte så dumt att ungen blir tillfreds med en bok, för under dagen har jag fått deala med diverse utspel från hennes sida. Pre-pubertala nioårsåldern har nämligen infunnit sig. Ena stunden är jag ”pinsam” eller ”för sträng”

- den andra stunden ”jag älskar dig mer än hela universum, mamma!” .

Men festmåltiden då? Jo, den inhandlades på Le Ica Globen förstås, när pappan själv får bestämma. Det blev franska ostron (pappas initiativ) räkbakelser, och så Manchego med fikonmarmelad (mitt förslag) till dessert. Och så yakitorispett med ris samt lösgodis till dottern (absolut hennes förslag).

Utsökt vitt bourgogne dracks till maten, samt lite sötare moselvin senare på aftonen.

Inga fler samtal om sport, som skönt var. Jussi Björling-galan stod på hela kvällen och man njöt av tenorsång.

Jag tänkte en stilla tanke på min pappas diabetes och allt socker- och alkoholintag under kvällen. Men så tänkte jag att man ska ju njuta också - medan tid är.

Tänkte också på veckans textjobb. Bland annat en dokumentär om kriget i Bosnien och alla dess offer, ofattbara brutaliteter som bara bekräftar vilken helvetesplanet jorden är.

Om hur jag fick skjuta bak stolen några gånger och ta djupa andetag för att orka texta vissa rader. Bilder på avhuggna huvuden. Filmade avrättningar, människor utan hopp.

Den ofantliga uppgivenheten.

Tänkte på mitt eget liv, en kontrast till ett liv i krig förstås, men att olycka alltid kommer att se olika ut för olika människor.

Kom så på att helheten inombords börjar kännas.

Och att det är en gåva. Man kan känna det så.

Mens sana in corpore sano