Såg ”Midnatt i Paris” i går och det var mycket Paris för pengarna. Woody Allen blir alltmer vemodig, melankolisk i sina filmer – med ålderns rätt! Förutom den ständigt närvarande humorn har han också lämnat plats för cynism, att drag man inte såg före ”Harry bit för bit” tycker jag. Det cyniska och tragiska, fast på Allenskt vis, var utmärkande för hans film

”Du kommer att möta en mörk främling” som kom häromåret. Där firade minsann den dysfunktionella familjen triumf… En ganska obehaglig historia på det hela taget.

Men Parisfilmen doftar mest vemod och varm humor. Här möter man visserligen också en avskyvärd liten amerikansk kärnfamilj, bestående av alter egots fästmö och hennes två republikanska föräldrar. ”Cheap is cheap” låter modern undslippa lite då och då med ett surt ansiktsuttryck.

Så därför hejar man friskt på Owen Wilsons karaktär när han med hjälp av litteraturens

förgångna gestalter (och kanske en liten psykos?) bryter sig loss från denna futtiga klan.

Sevärt.

September är vacker. Jag bryter av de sista kryddkvistarna på balkongen. Björkhagens sol bildar mönster på  träden. Och jag tänker att man skulle kanske kunna fira sin 45-årsdag i Paris… I rätt sällskap, förstås.