Svårt att klä sig snyggt i dessa sibiriska vinterdagar, var det någon som skrev i Metro häromdagen. Jo, jag håller med. Och så måste det väl ändå få vara, tycker man. Hellre moderiktigt snett än köldskador kan man tänka.

Är ändå nöjd med min vintermundering. Svåra dagar när temperaturen envisas med att ligga under minus tio blir det skidställ. Inget snack. Lämnar man hemmet sju på morgonen med en lagom pigg åttaåring så vill man vara ordentligt klädd. Så är det bara. Smickrande eller ej.

Men andra dagar, då snön gnistrar och bildar kristaller i hela Nackareservatet, då iklär jag mig min koboltblåa kappa med svarta band och pärlor. Jag liknar en rysk, vadderad docka i den, men det är jag okej med. Varm är den också. Och färgen ger mig energi.

När den var nyinskaffad i början på detta år fick jag första komplimangen för den av en då ganska så nära vän kan man säga. Att få höra det från honom var ungefär som att få det skriftligt. Det gavs svart på vitt, helt enkelt, och med en självklarhet som jag tror att han är ganska ensam om att förmedla. Också den mest belästa (men kanske grubblande…?) man jag träffat, kan jag lugnt säga. Men hursomhelst trodde jag honom på hans ord om kappan. Där rådde inga tvivel.

Nu får den koboltblåa kappan med dess innehaverska självständigt röra sig bland snökristaller och gälla för sig självt. Och det går bra, det med.