Jag har aldrig lyckats pricka in vem som får Nobelpriset i litteratur, och jag har inte heller någon ambition att göra det. Det finns emellertid två författare som jag önskar priset extra mycket. Nämligen den egyptiska läkaren och feministen Nawal El Saadawi eller amerikanskan Joyce Carol Oates.

El Saadawis novellsamling ”Törst” (1990) står hemma i bokhyllan. Berättelserna är starka, skakande och ickesmickrande om kvinnors situation, tankar och förbjudna lust i ett totalitärt muslimskt samhälle.

Och Oates är fantastisk. Hennes ”Blonde” om ett fiktivt Marilyn Monroe-öde stannade kvar länge länge hos mig i både hjärta och hjärna. Men hon är ju så produktiv så där finns mycket att hämta.

I går blev det kroatisk-fransk Bond på Zitas Cine Francais. Kvinnorna flämtade i publiken. Denna gång lyste de franska gubbarna med sin frånvaro till förmån för en stilig Tomer Sisley i rollen som miljardärsonen Largo Winch. Väninnan M och jag var mycket nöjda på det hela taget.