Bill Callahans mörka stämma ljuder numera på stereon. Hans ”Sometimes I Wish We Were An Eagle” är drömsk, lugn, vacker och okonstlad. Känn bara på titeln. Han verkar vara en man som redan gått i terapi några år och har neuroserna bakom sig. Åtminstone känns det så. Och det inger förtroende, kan jag säga.

Besök av väninnan C en sväng på kvällen. Hon kommer med godis, vi äter lite mat, dricker Gammeldansk och resonerar. Jag måste skaffa riktiga Gammeldanskglas, påstår hon.

Själv har hon 12 av den varan hemma, det duger inte med likör- eller whiskyglas.

Varvid jag på trots glatt häller upp en ansenlig mängd GD i mina guldkantade whiskyglas (som min exman för övrigt vägrade dricka whisky ur p.g.a av för hög kitschfaktor, men det är ju glömt nu).

Tröttheten väller över mig. Jag har lyckats pressa in både öroninfektion och kristallsjuka på en vecka. Men godiset smakar gott, våra analyser av livet är som vanligt skarpsinniga och glasklara (jag är bara lite ironisk) och höstkvällen vill bli tagen på allvar med sitt tunga regnande.

C pratar på om diverse DN-krönikor, livet i allmänhet och i synnerhet, jag smaskar godis lyckligt ovetande om att det är sega geléöron jag äter. C säger ”Jag tänkte att lika botar lika, så du får öron mot öronvärk.” Jag blir stum. Men tänka sig - i dag är öronvärken borta.