Den danska poeten Inger Christensen dog i januari i år. Ansenligt många tyckte och tycker att hon skulle ha fått Nobelpriset i litteratur, men så blev det icke.

1981 skrev hon diktsviten Alfabet. Jag läste den först för ett par år sedan efter att ha införskaffat en av hennes diktböcker på antikvariat.

En nära väninna till mig hade intervjuat Christensen för en tidskrift och rekommenderade mig hennes dikter. Men det tog som sagt ett tag innan jag öppnade boken som hade stått så länge i min hylla.

Men när jag väl tog mig tid och läste Alfabet blev jag mycket intagen.

Det var ett flöde. Så vackert, gripande. Inte vad jag hade väntat.

Här på bokstaven D och E:

duvorna finns; drömmarna, dockorna

dråparna finns; duvorna, duvorna;

dis, dioxin och dagarna; dagarna

finns; dagarna döden; och dikterna

finns; dikterna, dagarna, döden

senhösten finns; eftersmaken och eftertanken

finns; och enrum finns; änglarna,

änkorna och älgen finns; enskildheterna

finns, erinringen, erinringens ljus;

och efterljuset finns, eken och almen

finns, och enbusken, det ensartade, ensamheten

finns; och ejdern och spindeln finns,

och ättikan finns, och eftervärlden, eftervärlden

Tolkning av Jan Östergren