”Jag kommer inte över det där med listan.” Orden kommer från en grannväninna, och hon lägger pannan i djupa veck. Listan hon refererar till är min pappas semesterlista över sin årliga biltur genom Europas kulturlandskap. Denna visade jag upp för henne och några andra en grillkväll ute på gården.

Om någon trodde att min fars semesterplaner innefattar en vecka i Toscana och tio dagar i Provence så har den personen gruvligt fel. Nej, han har mycket bestämda åsikter om hur en bilsemester ska avnjutas. Typ ett dygn per ort. Sevärdheter, utsiktsplatser, diverse monument skall avverkas systematiskt, sedan raskt i väg igen till nästa plats.

Självklart avnjutes god mat (företrädesvis mycket skaldjur) och dryck under resans gång. Och många vinflaskor klirrar i bagageluckan.

Men tillbaka till listan. Den består av tre A4-papper fulltecknade med varje orts hotell, dess telefon- samt faxnummer (!) Jo, min pappa har mobiltelefon (numera) men den har han aldrig på. Även om han stolt förklarar att han faktiskt kan läsa SMS, och att det går bra att skicka sådana till honom och rapportera om saker hemifrån. Fast svara, det kan han inte. När jag suckar högt säger han: ”Det tar vi nästa år.”

Så nu sitter listan på min kylskåpsdörr, så att jag kan se var min pappa befinner sig från dag till dag.

Idag Freiburg, imorgon kanske…Osnabrück.

Och så kommer vykorten. De är informativa på sitt eget lilla sätt. Man finner uppgifter om hotellets standard, parkeringsplatsers tillgänglighet och om eventuella sportevenemang har ägt rum på orten i fråga.

Min grannväninna har legat och tänkt på listan hela natten. Och jag svarar henne: ”Den kommer med paketet. Lär man känna mig, lär man också känna listan.”