Det är oktober, och hon har mörka ringar under ögonen.

Drömmer på nätterna en del drömmar om återföreningar och försoning,

men drömmarna är långt borta och dolda i dimtöcken, svåra att minnas.

Hon vaknar på morgonen, men inte utvilad, inte riktigt tillfreds.

Dagarna går, dagen gifter sig med mörkret. Löven blir gulsotsgula.

Hon försöker att rikta sina tankar. Åt något håll, bara. Inte nödvändigtvis åt det mest optimala.

De döda dyker upp i drömmarna. Och vad mer: de sjuka är friska och helade,

men de som gått bort talar som om de levde. Ger råd och sådant.

Den hon älskade finns med. Han är alltid lite tjock i drömmen. Äldre. Han kommer alltid för sent, ursäktar sig, men han kommer.

Det är sent på jorden.