”Jaha, hur har du det med kärleken då?” frågar hon.

Nej, det här är inget förtroligt samtal väninnor emellan, utan interiören är en skönhetssalong våren 2009 där jag befinner mig liggandes på rygg för diverse ingrepp (som jag inte tänker nämna här, faktiskt).

Och till henne ska jag alltså anförtro mig hur det är ”med kärleken”.

”Eeh, jo, bra”, svarar jag. Vilket är bara sant till viss del, och dessutom låter det inte så där stringent säkert, som jag önskar att det skulle göra.

Jag skulle hellre ha talat om nåt annat. Kärleken till min dotter, som är så bra som den kan bli. Mina ständiga polygama förälskelser i mina väninnor, som håller mig lyckligt uppe här på jordens yta.

Men det är hon inte intresserad av. Hon vill veta om jag har någon MAN i faggorna, eller ännu hellre: hon vill berätta om sina egna äventyr på den fronten.

”Har du börjat internet-dejta än då”, frågar hon. ”Nej”, svarar jag. Tycker att det räcker så. ”Bara hon inte frågar varför”, hinner jag tänka. Men jag behöver inte oroa mig. Hon fortsätter att berätta om sina egna erfarenheter inom dejtingbranschen, och jag kan andas ut. För den här gången.

Jag tänker inte heller skriva här hur det är ”med kärleken”. Inga ord kan täcka det området. Men jag har vaskat fram en dikt som kan ge ett fragment av den sanning vi alla söker:

En gång i drömmen
skymtade bilden förbi
av den jag älskar.
Sedan den gången går jag
alltid hoppfull till vila.

Ono No Komachi, 800-talet, kvinnlig japansk diktare

Och så bara ett tillägg, till alla er kvinnor (och män kanske) som har en fling för skor. Kolla in denna sofo-butik:

http://www.kunigunda.se/