Nej, jag är ingen syflicka. Men jag önskar så att jag vore. Det är något trevligt meditativt över att sitta med nål och tråd och tråckla ihop trasiga plagg,

sy i knappar eller för all del köra race med symaskinen.

Otålig som jag är har jag alltid lämnat in plagg hos skräddare, men tackade ändå ja när grannväninnan bjöd in mig på mitt livs första syjunta.

Man skulle laga, fixa och umgås. Jag gick dit för fikats skull intalade jag mig

– men också för att träffa och få hjälp av andra sykvinnor.

Magiskt nog inföll sig ett visst lugn när jag satt där med nål och tråd, och jag lyckades förtränga mina dåliga syslöjdsminnen från högstadiet.

Fördelen med syjuntan och de andra duktiga sykvinnorna var att jag kände mig bevakad, och då automatiskt blev mer noggrann när jag sydde. Jag fick anvisningar om hur jag skulle nåla för att knapparna i min långkofta skulle hamna rakt. Och jag lydde förstås som en slav. You don’t mess with those people – sömnadsfolket.

Min mormor var sömmerska, mycket duktig sådan, jobbade på NK:s franska damskrädderi, men som på 1930-talet inte var något välbetalt arbete. Hennes talang har jag inte ärvt, hon som skapade klädmönster direkt ur tanken, även om mitt kläd- och stilintresse är stort.

Men jag har en romantisk dröm om kvinnogemenskap i en syateljé. Typ systrarna Eliott goes Björkhagen 2010-tal. Jag vill bara vara med där i ateljén, bland de stränga sömmerskorna, och titta hur de gör. Insupa atmosfären, kanske bistå någon. Leta ut vackra knappar. Koka kaffe. Ja, ja…