Jag har nu erfarit att man ska tänka sig för innan man börjar läsa Bröderna Lejonhjärta som kvällslektyr för sin sjuåring. Nej, nej, ingen fara för dottern, men för mig! Första kapitlet gick bra, när jag hade bukandats lite grann.

Andra kapitlet var en mardröm.

Mamma gråter. Ja, det händer faktiskt.

Det är inte hela världen, men lite förargligt att få klumpar i halsen och ett forsande blött ansikte just när man ska ha en lugn insomningsstund och inge sitt barn förtroende. Jag har aldrig haft brist på inlevelseförmåga, och det får jag lida för nu. Även om det kan vara en god egenskap förstås.

Något av allt detta måste också Astrid Lindgren haft med sig när hon skrev sina till viss del dystopiska sagor med rötter i Sveriges fattighistoria, gamla sagor och sägner: Tidsandan kommer nära, barnen har ordet och man minns dem så väl.

De är inga superhjältar, åtminstone inte från början, utan får lära sig den hårda vägen. Och de bär många på en stor genomgripande längtan.

Och medan detta kapitel läses för min dotter stirrar månen på oss arma människor, så där ljuvligt full, som en rund tallrik - en tunn kokoskaka. Något man vill äta upp eller gärna ha. Men vad vet den om nattsagor och gråt? Vad vet den om hjärtats kammare?

Nja, månen vet andra saker. Något om evig längtan. Om att stirra sig blind.

Om vad som finns bakom tusen slöjor, och undran därom. Den vet också att människan brister ibland. Och att vi måste brista för att kunna leva.