Att sammanfatta ett decennium är knappast görligt, det blir rumphugget och felbetonat vad man än tar upp. Men så här dagen före nyårsafton vill jag ändå säga några väl valda ord till 00-talet. Som ett obönhörligt och definitivt avsked.

Kära 00-tal…

Du har lärt mig mycket, men också satt mig på hårda prov.

Vissa lärdomar har jag inte kunnat smälta än. Men jag försöker, tro mig.

Somligt framstår klart som dagern, annat höljes fortfarande i dunkel.

Och jag sluter nu mina ögon inför det jag inte kan förstå, och tänker att det nya decenniet får väl visa mig vägen där jag famlar i blindo. Tiden kan vara en vän på så sätt.

Men du ska veta att vissa saker förlåter jag dig aldrig för, 00-tal.

Det handlar förstås om förluster.

Det drabbar oss människor ständigt, utan pardon, men vi har svårt att hantera det.

För vi vill ju inte.

Och det är omöjligt att acceptera och förlika sig med vissa förluster.

Ett barn som sparkar i magen ska alltid få leva, tycker vi människor.

Och eftersom vi ropar tror vi som regel att ropen ska höras,

att våra böner ska hörsammas. Men vi tror fel ibland.

Nej, jag förlåter dig aldrig för det, 00-tal. Men jag accepterar att det hände mig.

Andra saker tackar jag dig ömmast för.

Att nytt liv föddes mot alla odds.

Att min hjärna och mitt hjärta inte dog eller gick i ide när kärleken gjorde det.

Att jag vann en ny frihet. Nåt slags självständighet – autonomitet, som någon sa mig.

Jag kan tycka att den känns dyrköpt ibland, men nu är det ändå så. Jag tackar ändå.

Men nu släpper jag dig 00-tal, och tar farväl.

Jag är trött på dig nu, och vill gå vidare in i 10-talet.

Vi ses aldrig mer, och det är helt okej.

Men jag ska tänka på dig ibland, trots allt.