På order av min alerta väninna C läste jag nyligen en av de mest intelligenta understreckare jag läst i Svenska Dagbladet. Susanne Wigorts Yngvesson är professor i etik vid Teologiska Högskolan och skriver om vår tids rädsla för passionen. Till skillnad från det mesta i vårt samhälle i dag är den inte symmetrisk, men vi försöker ändå förtvivlat att tukta den.

Men den passionerade kärleken tar inte hänsyn till monogami, kärnfamiljsstrukturer och banklån, utan slår blint. Den begär det orimliga och ogillas därför. Kraften i en passion ryms inte i ett Excel-program. Och den landar heller inte bara i sexuell frigjordhet, som var modernismens främsta mål.

Passionen rör sig farligt nära den svarta ångestens och dödsrikets salar, därför räds vi den. Och den anses därför vara icke önskvärd hos en modern, mogen, självförverkligande människa.

Ja, Wigorts Yngvessons understreckare är som sagt suveränt insiktsfull i sin klarhet. Här följer ett handplockat citat:

”De fick inte varandra, som man och hustru, men de fick en livslång kärlek. Kan man då säga att deras passion inte var ’framgångsrik’? Vi tänker ju alltid att kärlek måste leda någonstans – till äktenskap, barn, sammanhållning. Den kärlek som inte landar där är misslyckad. Men om kärleken inte söker någonting annat hos den älskade än den älskade? Om kärleken uthärdar allt, som Paulus skriver, kan den då någonsin vara misslyckad?”

 http://www.svd.se/kulturnoje/understrecket/radslan-for-passionen-var-tids-tragedi_3946935.svd

Såg en man märkt av sjukdom i dag på bussen. Cirka sjuttio år skulle jag tro, mager, gul i ansiktet, och hade isiga glasögon. Han satte sig andfådd ner på sätet med kryckan i hand.

Jag tänker på min mammas man - nuförtiden hade man kallat honom bonuspappa. Han var ungkarl och flykting från Estland. Samlare, rökare, fixare. Det fanns inte en sak i världen som han inte kunde laga. Snäll. En aning inskränkt. Han älskade trädgården och att odla.

Vi bråkade en hel del under min tonår.

Femtonåriga tjejer var väl aliens för honom, och jag var ung och arg.

Annandag jul år 2001 drog han sitt sista andetag hemma, 68 år gammal.

Cancer, förstås. Vi var fem vid hans dödsbädd. Hans två systersöner, hans syster, min mamma och jag.

Han var en kämpe. Och jag saknar honom förfärligt.

För några veckor sen drömde jag om honom. Han satt utanför sin egen stuga med en liten trädgård. Han sa att han odlade en helt fantastisk viol nuförtiden.

”Du måste förstå att den här är helt unik”, sa han. Han var mycket nöjd.

Jag lovade att verkligen hälsa på honom oftare.