Några ord till om Melancholia och dess regissör Lars von Trier...

En oerhört analytiskt intelligent artikel av Karin Johannisson kunde man läsa i DN 23 juni. Men jag är inte förvånad, för när man läser KJ drabbas man av alltid nya icke uttjatade insikter.

"Melancholia är en upprättelse av den depressiva kvinnan" skriver hon.

Ja, kvinnorna får tala, får uttrycka det som de stumma, halvt autistiska männen inte kan uttrycka i många av Triers filmer, och i synnerhet Melancholia. Och det är det starkaste argumentet mot att Trier skulle dissa kvinnorna i sina filmer och vara misogyn.

Det jag kan förstå att en del feministiskt orienterade människor har att invända mot hans filmer är inte det, utan snarare den outröttliga exponeringen av kvinnan/kvinnorna som lidandets ständiga språkrör. Visst, kvinnan får tala, kommunciera. Hon får äran att vara den som kan det. Men så blir hon också avrättad, misshandlad och våldtagen till döds samt stympar sig själv och gud vet allt.

Svårt att värja sig och försvara sig emot. von Trier skildrar det outhärdligt bra, men det är ju inte det som någon tvistar om. Utan om var han väljer att lägga sitt fokus och varför. Bara en tanke.

Efter en fulländad midsommar i Upplands trakter, där jag nu tillbringar mina midsomrar, är jag ganska mätt på jordgubbar och sill. Nattlig sång och gitarrklink på ett laduloft upplyst av lyktor blev det också. Fred Åkerström, Cornelis, Stefan Sundström och Bellman var där bland annat. Eller deras andar...

Sju sorters blomster låg platta under kudden. Säkert bra rent örtmässigt, men nattens drömmar minns jag inte. Så från mid- till högsommar går vi nu. Det blir som det blir.