Black Is The Colour

Är sedan födseln ej en morgonmänniska. Detta kan många intyga. Bland annat väninnan C, som är en kroniskt morgonpigg person. När hon har sovit över här sitter hon redan i köket med DN och marmeladsmörgås och kaffe, färdigduschad och helt utan sömnspår när jag kommer upp – lite dämpad, som man så får säga. Hon ser på mig som om den nyss förekomna nattsömnen är något jag själv inbillat mig.

Det är inte det att jag inte kan gå upp, men jag älskar att ligga och dra mig. En av de bästa njutningarna, enligt mig. Och så vill jag smälta att en ny dag är här innan jag börjar diskutera vilt om dagens politik eller diverse andra saker som är för påtagliga helt enkelt.

Men hur det än är med den saken brukar det gå utmärkt ändå med morgonpigga nattgäster.

Frukostar har sett olika ut i mitt liv. Som barn fick jag varm choklad och smörgås.

Vi var ingen filfamilj. Vi drack te och åt bröd på morgonen.

I tonåren var frukostarna ingen höjdare. Jag var en stressad tonåring som inte ville vakna, för när jag vaknade mådde jag alltid illa. Förklaringen var svår magkatarr, som jag plågades av i långa perioder. Mamma gjorde sitt bästa för att hjälpa. Till slut fick jag flytande Novalucid, men den fick mig i sin tur att vilja kräkas så det var lite knepigt.

I tjugoårsåldern var jag mindre plågad i själen. Bodde i en liten etta på Kungsholmen och varje morgon intog jag min frukost på ett morgonkafé innan jag åkte ut till universitetet.

New Yorkish ville jag vara. Eller bara bekväm.

Senare i livet som gift med en fil-man försökte jag mig på fil och flingor, men övergav det så småningom. Bacon och ägg var nog också min makes favorit, men jag äter ju inte gris, så det fick vara för min del. En och annan äggröra slank emellertid ner.

Under graviditeten försökte jag äta frukost, men övergav det också, för det gick liksom inte alls. Sedan desto mer frukost igen under bebistiden.

Som skild blir morgonmålen precis som jag behagar för stunden. Yoghurt med skalade sesamfrön, pumpakärnor, honung. En och annan hotellfrukost minns jag med värme -exempelvis en underbar på Grand Hotel i Oslo i mars med mina kära systerdöttrar.

Men oftast blir det ju sköna stunder hemma i köket med en dubbel espresso med lite mjölk i. Grovt bröd, ost, ibland marmelader.

Och till lilla fröken dotter blir frukosten pannkakor med äppelmos för det mesta. Ibland macka med pepparsalami (lyxbarn, jag vet, men man vill gärna att de ska äta på morgonen)

Men det bästa är när jag får frukost på sängen av dottern. Den brukar bestå av ett glas vatten samt en macka med en halv decimeter lager smör. Hm…

I helgen blev faktiskt vattnet utbytt mot espresso (man uppfostrar väl!) och så mycket smör på mackan att en tiondel av den gick ner, resten blev en symbol för min lycka så att säga.

För skamlöst lycklig var jag, där på morgonen.