Som alltid följer von Trier sina spår och teman fullt ut i sina filmer, Kompromisslöst.

Det är synd att hans socialt handikappande tourettes blommar ut för fullt vid presskonferenser bara. Men det kan man välja att bortse ifrån.

Att världen skulle gå under i hans senaste film Melancholia var jag fullt beredd på., eftersom det var mer eller mindre utannonserat, däremot inte att det skulle ske så filmiskt vackert.

Kirsten Dunst och Charlotte Gainsbourg spelar de två systrarna som är diametralt olika till utseendet samt i sin hantering av livet och förstås av den kommande undergången.

Planeten Melancholia som har skymts av solen närmar sig obarmhärtigt jorden.

Vissa blundar för det och litar blint på vetenskapen - andra går på sin oemotsägliga intuition.

Dunst lever med ångest i kroppen och låter den flöda, hennes syster försöker frenestiskt gömma sin rädsla bakom ordning och reda på slottet där de bor.

Jag har känt en mycket mer självklar dragning till att se Melancholia än till exempel Antichrist, som jag fortfarande inte har sett men ämnar se, (ja jag SKA - måste bara ta några andetag innan jag beskådar självstympning och sådant). Men Melancholia har jag inga problem med alls. Kanske beror det på min förkärlek för dystopiska teman.

Det här är en så HEL film – inget lämnas åt slumpen eller hafsas med.

Mycket vackert, vansinnigt sorgligt – melankoli som extremsport.

Utsökt regi, intelligent psykologi, optimala skådespelarval.

Bravo, von Trier! Jag hade gett fem av fem, vore jag bara recensent.

www.melancholiathemovie.com