"Du kanske måste sjunga?" sa en väninna till mig idag. Vi promenerade spontant i mina kvarter där hon tillfälligt var på visit. Denna väninna fick mig för fem år sedan att återgå till min sång som hade legat i träda så länge. Sången var mig nära under tonåren och hela tjugoårsåldern, men närvarande var också en ständigt obehaglig spänning, scenskräck, osäkerhet - trots all uppmuntran jag fick. Sedan följde en lång tystnad med studier, graviditeter, vardag. Sången fick stå tillbaka. Lusten och viljan falnade. 

Men för fem år sedan blev jag inspirererad att börja i denna väninnas sånggrupp. Vi sjöng på öppen scen, i kyrkan, och jag föddes en smula på nytt med sången. Det var så lustfyllt.

Men sång kan bli naket, utlämnande, och jag har under en tid inte orkat. Man borde använda sin lungor mer, få in syre...

Nu känns porten stängd. För sång - för kärlek.

Kanske får man dela sig i tu som i filmen "Veronicas dubbelliv". Den ena Veronica dör mitt under sin vackraste aria - men den andra Veronica får leva vidare.

Leva, älska och försonas.

http://www.youtube.com/watch?v=XYRa1q1YMw0&feature=related