”Varför kan hon inte få tillbaka sitt fina hår? Jag tycker att hon skulle få se ut som hon gjorde från början?”

Dottern och jag pratar om Sofie i filmen ”Det levande slottet” – en av Miyazakis animerade skapelser, som vi båda gillar hemskt mycket.

En fantastisk saga om Sofie, som egentligen aldrig blir sig själv igen efter att lidelsefull kärlek har drabbat henne, och förbannelser med den.

När sagan slutar är emellertid Sofie löst från Ödehäxans förbannelse, men hennes hår har blivit grått. Och vi förstår att så kommer det att förbli resten av hennes liv.

En något mindre docksöt, men mer vis, flicka måste Sofie således bli innan hon får sin Hauru.

Dottern undrar över detta ärr. Såklart. Varför ska något blir sämre? Varför ska kroppen åldras när vi sörjer? Varför kan inte allt få bara bli bättre och mer oförstört?

”Därför att vi lever, min vän, och erfarenheter gynnar inte alltid hälsan”, kanske jag borde säga.

Men istället höra jag mig själv säga: ”Men hon är ju fin i grått hår också.”