Mitt läsande har varit ryckigt och ojämnt det senaste halvåret. Missunnat och lågprioriterat har det varit att sjunka ner med en bok.

Men visst har det blivit några i alla fall. Nu senast läser jag Tove Lefflers fragmentariska biografiroman över sin avlägsna släktning författarinnan Anne Charlotte Leffler. En bortglömd författare idag (eller så har fel lobbyister fått råda inom litteraturhistoriekanon!) - men oerhört stor och skandalomsusad på Strindbergs tid.

Boken är ryckig, också lite ojämn, men stundtals oerhört vacker och vilset obarmhärtig - med fragment ur Anne Charlottes liv. Hennes resonemang över de val hon gör och måste göra för att kunna leva, skapa - och älska. Ingen lätt kombination.

Hennes vita äktenskap ligger som grund för passioner senare i livet - som den med den 12 år yngre italienske matematikern Pasquale, som kom att bli hennes stora men svåra kärlek.

120 år har gått sedan den tiden då Leffler stred och levde och man undrar ibland

vad som har hänt. Mycket, förstås - och samtidigt litet.

Snart väntar dock Johan Theorins Ölandsdeckare på mig. Den tredje - "Blodläge" - blir det denna gång. Hör sommaren till, tycker jag.

Det säg att man vid 42 års ålder börjar om på nytt. Mitt i livet är man - kanske - och cellerna har tydligen gått ett varv runt, så man har defintitvt goda förutsättningar för att släppa gammalt skräp och gå vidare mot nytt.

Det ska tilläggas att denna utsaga kanske inte är vattentät för vetenskapsnördar, och även om den så vore är den med all säkerhet kulturellt betingad.

Nåja, jag är inne på mitt 42:a år och har just nu motivation för tre saker: avkoppling, träning samt mental frid. Och för att få det ena krävs det andra och det tredje osv.

Vad är det då man ska börja om med - eller starta på nytt? För min del måste jag ta tag i min hälsa. Dålig blodcirkulation, en del sömnbesvär, ovisshet om en presumtiv "tumör" på låret, som hon sa, den ryska massören som oljade in min kropp i mandelolja på en behandling häromdagen. Hon var inte pedagogen from heaven precis, men skön massage var det.

Det som också har påverkat min inre frid är en viss aspekt av minnet. Men jag känner ändå mig vid ganska gott mod när det gäller minnet. Eller ska vi tala klarspråk och säga "kärlek". Minnen av kärlek. Eller det jag trodde var...kärlek.

Jag vet en sak och det är att det är ett privilegium att låta kärlekens blad få vara oskrivna. Eller en bragd kanske jag ska säga. Mina blad är inte det. De är sönderklottrade med frågor, långa ältande haranger, som till slut liknar matematiska ekvationer som aldrig går ut. De tål inte mycket friktion, ska sägas. De vittrar snart sönder av svett och gamla tårar. Ingen konservator i världen kan nog rädda dem, ändå vaktar jag dem som mitt eget liv. Mina kärlekens blad. De minnena.

Ja, visst sägs det många kloka ord, det ges goda råd om vad man ska göra med sin ohälsa och sitt onda. Och en åttondel av dem har jag kanske kunnat leva upp till. Resten är livet.

Och det är ju inte orden vi lever. De är bara de fluffiga mjuka kuddarna vi bäddar upp vår smärta med då och då. De får vara inramning, krydda eller skydd till och med. Men jag är tacksam för dem.

Nej, tänk att bara få vända blad.

Jag är inne i ett bladvändande nu.

Mina blad blev blytunga, så tunga, och sådana blad kan man ju inte bläddra, det vet vi alla.