Två böcker som jag har på mitt nattduksbord av olika anledningar tar upp så gott som identiska teman. Båda innehåller nämligen en berättelse om vänskap mellan ung tonårsflicka och äldre japansk man.

Den första boken är Murakamis ”Dance, dance, dance” som jag lånade av min vän J. När jag lämnade tillbaks den till honom häromdagen ursäktade jag mig att den kanske var lite fläckig, eftersom jag ibland läser när jag äter. Dessutom är den japansk, och man blir så sugen på sushi och sashimi när man läser den att någon liten sojafläck kanske dyker upp när man minst anar det. J var skeptisk, men nåja…

Boken utspelar sig på ett både mystiskt och mytiskt hotell. Berättaren, en 35-årig manlig frilansskribent, lär där känna en livstrött trettonårig flicka med rika föräldrar och synsk förmåga. Varken det ena eller andra verkar göra hennes liv lättare dock. Hursomhelst, en speciell vänskap uppstår mellan flickan och skribenten.

Jag är inte alltigenom imponerad av Murakami, men jag drömmer om vissa scenarier ur boken, så något måste uppenbarligen ha fastnat.

Lite ”Lost in translation” möter ”Blade Runner”.

Den andra boken är ”Igelkottens elegans” av Muriel Barbery, som jag läser nu i dagarna. Den har jag införskaffat på egen hand, och den är utgiven av Sekwa förlag, vars trevliga förläggare jag träffat på en tjejkväll.

I denna franska roman möts man av en desillusionerad och överintelligent tolvåring i en Parisvåning. Hon blir så småningom vän med en gåtfull äldre japansk nyinflyttad herre. Den handlar om mer än så, förstås. Om fördomar, klassmarkörer och att dölja sina talanger. Hemskt rolig är den också.

Jag njuter.

”Varför är din egen bok så slät och fin, och inte kladdig?” frågar J under vår lunch. Jag har inget svar.