Jag ser dem lite varstans, stockrosorna. Jag stannar och stirrar. Jag kan inte se mig mätt på stockrosor. De växer ute vid de gamla torpen, men även i närförorterna och stan. De är så vackra. Mina erfarenheter av att sätta stockrosor är däremot sämre. Myrorna gillar tydligen bladen och smaskar i sig dem fortare än kvickt.

Men någon gång ska jag lyckas. Kanske när jag är åttio, och sitter dåsandes utanför ett gammalt torp. Där är fullt med stockrosor i skiftande färger - med oätna blad.

På tal om ålderdom bör man inte missa Zitas nya italienska film ”Augustilunch i Rom”. Den handlar om den medelålders ungkarlen Gianni som bor med sin gamla mamma (italienare och deras mödrar…!) och tvingas ta hand om ännu tre excentriska, men som det visar sig, ytterst levnadsglada äldre damer under två dygn. Det som börjar som en påfrestning blir till ett livgivande möte mellan människor.

Jag har sällan blivit så upplyft av en film, sällan blivit så frestad av mat och vin på vita duken. Själva förtäringen står inte i centrum på det där explicit beräknande sättet som i vissa mat & dryck-filmer, utan den utgör en självklar rekvisita på ett avspänt sätt. Det gillar jag. Gå och se!

http://www.zita.se/