”Vem ska trösta Knyttet med att säga ungefär:

På natten blir det hemska mycket värre än det är”

Hur ser tröst ut för en vuxen människa?

Att kunna njuta av stunden, häggens frö-snö, syrenernas daladoft?

Borde inte det lena sidenet eller den mjuka filten trösta?

Att ha en dotter som säger ”Jag vill kunna kissa ut blommor som jag kan göra smycken av.” Borde inte det lugna en skakande kropp? Ett sorgens tillstånd?

När mörkret täcker hjärta och hjärna finns det inget som lindrar.

Inget vin i världen.

Inga ord kan bli bomull eller vadd.

Ingen musik.

Då gäller onåd.

Skulle man ha levt i tjugotalets opiumrus eller i glömskans sjukdom på något sanatorium? Skulle man ha flytt in i rusets extas?

Skulle man ha dykt ner i arbetets bedövande sysselsättningsverkstad.

Eller skulle man aldrig ha låtit blicken lämna boken, det skrivna ordet, fiktionen,

för att slippa se? Smärtan.

Nej, hellre då leva i onådens sanning.

Att gå tröstlös.

Att gå till fots genom solsystemen

Tills man en dag inte behöver bli tröstad längre.