Nu känner jag alla dofterna. Det är som i en Stockholmsskildring av Hjalmar Söderberg, men jag bär ingen fotsid klänning, och jag är ingen Arvid eller Lydia. Men kanske är jag någon annan som skulle passa in i Den allvarsamma leken. För livet är verkligen en allvarsam lek, och många gånger måste man det tåla. Möjligen kunde jag vara fru Gregorius - fast utan den avskyvärda pastorn, förstås.

Nej, jag ville bara ge Stockholm ett våransikte, helt enkelt. I Söderbergs Förvillelser stoltserar denna vår stad i full våryra. Jag vet inte om jag är yr direkt, men vetskapen om att maj är så kort kan göra mig vansinnig. Jag vill berusa mig, leva dygnet runt, slita av häggen från buskarna och använda som täcke i sängen.

Jag var i Grekland och andades in alla örter som växte vilt i bergen: rosmarin, salvia, timjan.

Nu hemkommen slår alla svenska blomsterdofter emot mig.

Under min utlandsvistelse inföll ett datum som för mig och min före detta man är förknippat med den största sorgen. Nu hade det gått nio år - ofattbart.

Vi har ett högst levande barn i dag, och den där smärtsamma morgonen som vi genomlevde i avgrundsförtvivlan den 10 maj år 2000 känns långt borta. Men ändå alltid nära.

Så jag omfamnar sorgen och våren i ett enda andetag.