En av min dotters absoluta favoriter bland vaggvisor är "Ro ro barnet". Sjöng den ofta under ändlösa nattningar när hon var yngre, ihopkrupen i hennes säng, trött och slut. Ingen annan sång kunde konkurrera med den. "Byssan lull" var för episk. Dottern började sjunga med - högt och ljudligt, och så var den nattstunden förgäves. Samma sak med "Trollmors vaggsång" och "Sov du lilla videung". Men "Ro ro barnet" blev hursomhelst mer en vaggvisa för mig än för henne till slut. För så rogivande är orden. Och varför skulle inte vuxna få en vaggsång till skänks?

Ro ro barnet

katten hänger i garnet

Ro ro lilla barn

katten hänger i mammas garn

Ro ro barnet

katten hänger i garnet

Ro ro lilla vän

katten kommer nog loss igen

En vaggvisa av en helt annan natur skrevs av Gabriela Mistral 1924.

Dessa vackra strofer är speciella, och jag kan inte släppa dem. Hon diktar om en saknad, som ändå blir en förtröstan.

Tolkning av Hjalmar Gullberg

Nu vaggar mitt hav sina vågor

vid dyningens eviga dån

Jag lyssnar till vågornas kärlek

och vaggar min son

I sädesfälten går vinden

och vaggar nattliga strån

Jag lyssnar till vindarnas kärlek

och vaggar min son

Gud vaggar de ändlösa världar

som tystnaden kommer ifrån

Jag känner hans hand i mörkret

och vaggar min son

Sov gott alla barn - och alla ni som en gång varit barn!

Snöflingor är alla olika. De är alla perfekt sexkantiga, men ingen flinga är den andra lik. Det har något med det molekylära mönstret att göra. Men så vackert, så hoppingivande det känns. Att världen rymmer så många unika fenomen. Jag har ett konkret tips för alla som behöver stanna upp och obeservera (en finare och trendigare beteckning på det är medveten närvaro - mindfulness). Tänk dig en snöflinga, följ alla dess sex kanter. Ta god tid på dig. Känn, lyssna. Pröva.

Passande snöflingemusik:

Frederic Chopin - Waltz No. 7 in C Sharp Minor, Op. 64 No. 2