Mars får mig att tänka på studietider. Återkommande stunder av ensamhet då böcker, noveller, dikter och kompendium skulle läsas och analyseras. Stockholms gator var nästan torra, den kalla solen väckte alla efter vinterns inbäddade sömn. Fönster behövde putsas.

Ensam med ord. Ensam med Schiller, Goethe, systrarna Brontë, Novalis...

För att inte tala om alla modernistiska lyriker, där orden stacks mer som vassa spetsar. Ingen öm centrallyrik, inga långa hjälteepos. Naket, explosivt, svart. Ömtåligt. Och man är ensam – ensam med alla tolkningar, alla frågor och eventuella svar.

Mars är en döende vinter, och våren ska födas ur dess sköte. Solen lyser, vi ska vara glada – men smärtan är så påtaglig. Jag griper efter solen, men den omfamnar mig inte. Den är bedräglig. Bländar en, men har ingen värme över.

I min oändligt trötta frusenhet tänker jag att tillvaron ska byggas upp likt olikfärgade indianpärlor på ett långt snöre. En pärla för var dag. Likgiltiga, otäcka dagar finns – men de räknas också. Jag tänker att det finns hopp i det, faktiskt.

Bryt av vanilj-tillvaron:

lyssna på Your Revolution med DJ Vadim featuring Sarah Jones

se Ninotchka, film från 1939 med en skrattande Greta Garbo