Jag tänker på min farfar ibland. Han var en mild smålänning med blå ögon, liksom jag. Min farmor var mörk, brunögd och enligt sägen lite mer hårdkokt, som min pappa.

Från arbetet på tändsticksfabriken i den socialdemokratiska lilla orten i norra Småland arbetade sig min farfar så småningom upp till en position inom KF som direktör. Han flyttade till Stockholm, där min pappa växte upp. En klassresa således, eller snarare välfärdsresa.

Min farfar gav mig presenter och godis. Han var omtänksam, generös och musikalisk. Envis också. Han spelade fiol och trumpet. Han gillade att hålla mig i handen och kallade mig ”Fia”.

Han läste textremsorna högt när vi såg på Familjen Macahan på tv.

Jag längtar efter honom så fruktansvärt mycket, trots att det nu är 24 år sedan han gick bort. Då var han en tunn liten dement man som inte kände igen sin sondotter - som dessutom hade blivit tonåring och ung kvinna. Men jag minns honom så tydligt hur han var dessförinnan, och hur han omhuldade mig.

Vad är längtan egentligen? Gagnar den oss människor? Ja, jag tror det. Jag tror att den kan sätta igång skeenden som annars inte skulle ha blivit. Och alla vill väl känna sig som ett omhuldat barn ibland, trots att man kanske är förälder med ansvar, projektledare eller självgående frilansare.

Jag finner tröst i min längtan. Och någonstans därute blinkar kanske en småländsk mild man åt sin nu 40-åriga sondotter som lever sitt liv här nere på jorden. Kanske är det så - det är i alla fall en förtröstansfull tanke.