Min sexåriga dotter ställer mig på hårda prov kunskapsmässigt nuförtiden. Frågorna är tvärvetenskapliga. De tenderar typ geologi, teologi och semiotik. De lyder som följer: Hur gjordes berg? Är mitt huvud hårdare än den här pinnen/stenen/grejen? Hur gör man en fjäril? Får man välja om man ska tro på Gud (varvid jag förstås svarade JA!)? Och så slutligen den helt fantastiska: Är nudlar ett tecken?

Men jag ska inte kokettera med det här. Många sexåringar är fantastiska, och vi har alla varit där om vi drar oss till minnes. Hungriga frågor till kanske inte alltid så hungriga vuxna. Jag brukade fråga ut min pappa om allt möjligt under bilfärder. Jag fick nog ganska hyfsade svar, men kanske lite väl långa utläggningar om sådant jag egentligen inte var intresserad av.

Jag sitter inte i en skyddad bilinteriör med dottern, utan hennes frågor ställs högt och ljudligt inför alla på Nackabussarna eller gröna linjen. Så det gäller att svara ”på riktigt”. Huva, vad svårt ibland! Jag är ingen naturvetare, precis. Men jag gör så gott jag kan. Den pedagogiska tonen försöker jag hålla på en hög nivå i alla fall.

Och det är faktiskt lite kul att det råkade bli så att jag har en dotter, som råkar vilja fråga sin mamma en massa saker som hon vill veta en helt vanlig dag på väg hem från skolan.

Nu mat i vårkvällen. Råstekt potatis som jag fräser med sötpotatis, morot och schalottenlök i smör. Kryddar med salt, peppar och basilika. Till det grekisk saganakiost och färsk gurka. Några stänk olivolja. Frågor på det?