På lördag fyller min äldsta syster jämnt. Det blir fest och mottagning i hennes hem i den nordliga grannhuvudstaden. Min svåger har bett mig att sjunga något, vilket jag gärna gör, trots ringrostighet. Men den får ge vika för angelägenheten.

Min syster gifte sig i höstas med sin sambo sedan tio år. En lång, slingrig väg har det varit för henne till kärleken.

Jag tänker att livet verkligen är cykliskt.

När jag gifte mig 1997, och bröllopsyran var stor, var min syster i sin tur separerad från sin man sedan två år. Tre små barn hade hon, och hon tog hand om dem mer eller mindre själv. En tuff tid.

Själv är jag nu - när min syster gifter sig för andra gången - frånskild sedan drygt tre år, och min ensamhet är stundtals så påtaglig att jag kan göra lergubbar av den. En ensamhet jag väljer - och inte väljer.

Denna ensamhet... 

En välsignad gåva ibland - en annan gång bara förbrännande.

Men livet är cykliskt. En tröstande tanke - en magisk sanning?

Två sånger blir det på lördag.

Den första är ett tack till livet

den andra till kärleken.

Dock ej nedanstående låtar.

Ensamheten - den välsignade, den hatade