Att skratta i regn, det må vara en klyscha på film - och då med förbehåll i rom coms. Men i dag hände det mig på riktigt.

Jag kan lugnt konstatera att när hela himlen öppnar sig kan man inte längre vara vardagsirriterad och tråkmammig. Och hela himlen öppnade sig i eftermiddag när jag och dottern tog vår dagliga efter skolan-tur hem genom Nackareservatet.

Innan regnet föll var vi mitt i en dispyt – hur man nu kan vara det i tämligen hög cykelhastighet, men det gick tydligen. Det rörde sig om en vit sten – en ”önskesten” som dottern uttryckte det. Denna hade vi cyklat förbi i farten och nu ville hon vända om och plocka upp den.

Jag sa obarmhärtigt nej, eftersom vi redan klarat av det kritiska övergångsstället där stressade nackafruar mitt uppe i karriär och skilsmässa och vänsterprassel (vad vet jag?) kör som biltjuvar i sina stadsjeepar, och aldrig i livet att jag beträder det fler gånger samma eftermiddag.

Följaktligen blev det inte muntert på dottersfronten, och jag fick höra att hon aldrig ville ha någon sten mer i hela sitt liv… Då öppnade sig himlen och vårregnet kom.

Blöt är ett understatement vad man blev. Som dränkta raggiga råttor cyklade vi hem genom skogen - men nu hade jag en överförtjust leende dotter efter mig.

Dagens lyckopoäng, kan man säga. Vem behöver en rom com?

 Lovely Day