Jag är trött. Känner mig som naturen utanför fönstret, kan man säga: spröd och oväckt.

Känner mig som alltid halv när min dotter inte är hos mig. Det är kärlekens natur. Tillsammans blir man helhet. Är det så?

Funderade på min vanskliga yrkesbana häromkvällen, och hur jag valde när jag valde det jag studerade på nittiotalet.

Jag gick på lusten, suget efter att få röra mig i litteraturens värld och dess historia.

Inte tänkte jag på framtida låglöner och försörjningsansvar då...

Jag tänkte bara att ingenting ska få hindra mig att få läsa det här. Ingenting.

Hade inga gratispoäng i självkänsla, men något växte inom mig.

En förvissning om att den här världen aldrig ska få vara främmande för mig. Den ska vara mig nära.

Sedan går åren, och vardag, jobb, småbarnsår, matpengar kommer in i sammanhanget. Pengar...

Är det en 42-årskris? Mitt i livet. Man är inte nyfödd, men inte heller död.

Nej, nu behövs klorofyll.

Jag längtar efter att de där björkarna i Björkhagen ska slå ut någongång, att Nackareservatets is ska smälta och att Hammarbyhöjdens alla bohemiskt korrekta barnvagsnpappor ska ha ett lurigt leende på läpparna och hälsa våren välkommen  - eftersom de vet och känner att vinterns snuvor, hostor, kräksjukor och mörka morgnar är ett minne blott i deras sinnen. Ett minne blott.