Igår blev min premiär på så kallad bioopera. Den ägde rum på Klarabiografen i Kulturhuset  och verket var Verdis ”Ernani” som utspelar sig i 1500-talets Spanien. Medföljande var min italiensktalande väninna som översätter opera, således kunnig i ämnet.

Nå, ridån gick upp, vi fick följa med in på Metropolitan i New York i direktsändning, och det hela började. Det som hände, och som jag inte var beredd på, var att jag ganska snart blev varse att sopranen Andrea Meades (relativt nytt stjänskott) röst var obönhörligt direktkopplad till mina tårkanaler. Så fort hon satte igång började mina tårar rinna.

Verdis musik är stark, visst. Och intrigen var ganska mörk, förstås. Tre män slogs om Elvira – onkeln, rebellen och kungen. Hon älskade endast en – rebellen. Så brukar det ju vara. Sorgligt slutade det också. Romeo- och Julia-likt.

Musiken var fantastisk, så mångfacetterad. Dessutom hävdade min opera-vana väninna att det hela var mycket ”filmiskt”.

Men jag vet inte varför jag blev så vansinnigt gripen. Det kändes som något fysiologiskt, helt enkelt.

Nej, jag orkade definitivt inte stå emot Verdis "Ernani" och låtsas oberörd. Kunde inte heller hålla det på en raffinerad, distanserad kulturnivå, utan här skulle det tydligen gråtas som en oskuld! "Opera är till sin natur arketypisk och utstuderat övertydlig. Man gråter inte till opera. Man studerar, man njuter. Men gråter? Inte ens Kurt Wallander gråter väl till opera..."

Nej, det hjälpte inte att tänka så. Klumpen i halsen växte, blev till små spasmiska snyftningar som jag desperat försökte kväva.

"Oj, jag blev visst alldeles rörd”, utbrast jag i pauserna, och försökte snabbt torka tårarna i mörkret och rädda mineralpudret.

Börjar jag bli äldre och oironisk? Ja, kanske. Kanske det.

Eller så var det bara så förbannat vackert.