Helt plöstligt har man inte ett litet barn längre. Man har inget stort heller, men ett mellanbarn. Ett barn som man kan spela Wordfeud med dagarna i ände, även om utbrott ännu inte kan hindras om jag vinner med för mycket.

Barnet uppskattar Laleh, vi lyssnar noga igenom de skivor jag har. Hon undrar vad låtarna handlar om. Jag försöker förklara, lyckas inte alltid. 

Mitt barn kan till och med ta till sig På spåret numera, detta typiska vuxenmorfin på fredagskvällen som lägger sig som en stödbandage över alla smärtor och vardagsdemoner man eventuellt bär på. Barnet tittar faktiskt intresserat utan protester, men himlar med ögonen när jag skrattar "för mycket" då och då under programmet.

Men barnet är ändå barn. Vill inte prata om för mycket "vuxengrejer", utan leka och spela och ploja, och se på Melodifestivalen förstås. 

Mitt barn som nu är i mellanålder spelar klarinett och har en nästan preussisk hållning till övning på instrumentet.

När spelandet väl har påbörjats går det ej att stoppa. Jag säger med eftertryck: "Vi bor i lägenhet och måste ta HÄNSYN, nu tar du en paus!" Barnet snedtänder alternativt ignorerar det jag säger. Jag går in i köket, suckar.

Barnet och jag dess mor är som tur är inte långsinta. Vi kan bli arga, sura på varann, men förargelsen varar alltid bara en kort stund hur vi än gör. Något distraherar, ett spel, någon ringer på dörren, något fånigt dyker upp som vi måste skratta åt.

Ja, så är livet. Ett mikrokosmos här hemma, vår egen kokong.