”Det viktiga är ju att ingen kan klättra in genom balkongen”...

Nej, det är inte en replik ur ”Veckans brott”. Det är min pappa som är med mig och dottern på lägenhetsvisning. En trea i södra förorten, en station längre bort från där vi bor. Trevligt område, men jag känner ganska omgående att lägenheten inte är något för mig.

Inget badkar... Dålig känsla, fula tapeter, deprimerande skåpluckor i köket

(ja, jag VET att man kan ändra och renovera, men det kostar tid och pengar).

Min pappa tar inte riktigt in det jag säger. ”Ska vi redan gå?”

Min dotter surar, för hon vill ha eget rum senast om en minut ungefär.

Men det blir inte av denna gång. Jag är bestämd.

När vi kommer ut i snöblasket lägger jag fram mina väl avvägda argument för avböjandet

av lägenheten för den medföljande duon. De lyssnar inte.

Dottern säger med gråt i halsen: ”Det kommer att dröja ÅR nu innan jag får ett eget rum!”

Pappan: ”Jaha, balkongen är utåt gatan. Ja, där kan ju definitivt någon klättra in!”

Jag suckar, och står fast vid mitt beslut.

Flytt kommer att ske så småningom till en lya med badkar och rätt känsla - och en säker balkong.