De senaste kvällarna har bjudit på starka filmupplevelser.

Först ut Cary Joji Fukunagas starka ”Jane Eyre”. En mörk, dramatisk variant, där den råa kylan i salarna bokstavligen svider i skinnet. Jane Eyre blir här som hon skildras i boken – den karaktär som följer konsekvensen. Och det gör att man känner och lider med henne i alla turer. Sålunda blir omdömet: Som ett mustigt rågbröd – gott, nyttigt, välgräddat - och garanterat osockrat.

Sedan äntligen Jane Campions ”Bright Star”, som jag har längtat så efter att se, men som först nu blev av på dvd hemmavid.

Det här är så lågmält, fint och stilla som bara Campion kan. Och på det sättet får man kliva in i denna historia, som har döden och dikten ständigt närvarande – och förstås också kärleken.

Mötet mellan Fanny Brawne och John Keats skildras nästan dogmalikt utan kvävande musikmattor, som min väninna insiktsfullt lade märke till. Det blir okonstlat, osminkat, men desto starkare inlevelse. ”Bright Star” är utsökt som ett levainbröd – det bär på en kärna av erfarenhet längst in, medan höljet kläs i ett välsmakande, vackert buktande skal.

http://focusfeatures.com/jane_eyre

http://www.brightstarthemovie.co.uk//