Vem har väl missat den amerikanska serien ”In treatment” sena kvällar på tv där psykologen Paul Weston tar sig an sina mer eller mindre trasiga patienter kväll efter kväll?

Befriande är att i denna serie begår inte psykologen otaliga tjänstefel, vilket är synnerligen vanligt annars i amerikansk spelfilm.

Det är exempelvis inte ovanligt att den renommerade och framgångsrika psykologen eller psykiatern inleder en relation med sin patient utan att reflektera över detta. Ofta förstås i samband med att något brott begås. Se bara "De 12 apornas armé" (Madeleine Stowe och Bruce Willis) eller thrillern “Tyst som natten” från 1983 med Roy Schneider och Meryl Streep. Där misstänks patienten för mord, och psykologen går in i dramat och försöker rädda henne - till både kropp och själ om jag inte minns fel.
Ett annat skruvat exempel är Uma Thurman som inleder en relation med sin psykologs (Meryl Streep återigen... ) son i komedin “Prime” från 2005. Patienten vet inte om det först, men det gör ju behandlaren, och allt uppdagas förstås efterhand. Så helt klart begås ett tjänstefel av terapeuten i detta fall.

Och så har vi förstås Woody Allens alla gränslösa psykoanalytiker som förekommer i hans filmer, eller bara omnämns. En av dem försöker begå självmord och ringer hem till sin patient, var det inte till Diane Keatons rollfigur i “Annie Hall”?  Just tjusigt...

Men jag förstår ju att man inte har prioriterat att framställa yrket på ett helt trovärdigt plan i de omnämnda filmerna, utan helt andra saker. Kul att notera ändå, tycker jag.

 I ”In treatment” finns det däremot en autencitetsambition som efterlevs på ett strålande sätt. Westons samtal med patienter utgör små kammardraman, oerhört intressanta och fängslande från första stund. Manuset är svårt att överträffa. Serien är så bra att jag stundtals glömmer att det är fiktion. Så där som gamla tanter kunde känna inför Dallas när det begav sig: ”Den där JR är väl en riktig knöl!” och vilja flyga på Larry Hagman på gatan.

Vill inte ens söka på skådisarna på IMDB för då skulle illusionen brista.

Ingen verfremdungseffekt här inte!

Paul Weston har tre ganska besvärliga patienter, men mest krånglig är han själv i sittningarna hos sin egen kvinnliga - mycket kompetenta och stillsamma - terapeut på torsdagar. Då sitter jag som fastklistrad. Det är så fascinerande för en lekman att få se hela vägen runt - hisnande att se terapeuten gå i egen terapi!

Förlagan till ”In treatment” är den israeliska ”Be ’tipul” som förut sändes på Axess TV.

Den serien följde jag också ett tag, men fastnade slutgiltigt för den amerikanska versionen.

Sista avsnittet av säsong 3 sänds i kväll. Det blir tomt efter det.