Inte vet jag vad som räddade mig den där märkliga januarimånaden för några år sedan då min mamma dog. Och vad underligt att det känns som om jag blev räddad.

Allt var både väntat och oväntat.

Ingen ålder egentligen, 70 år. Sjuk hade hon varit ett tag, men inte dödligt sjuk.

Men döden kom. Hennes kropp orkade inte med operationen, och ibland bestämmer kroppen enväldigt.

Min äldsta syster tog det hårdast. Otröstlig behövde hon all tröst i dödsögonblicket,

den där mörka kvällen i januari. När min andra syster kom fram var mamma redan död.

Jag vet inte vad hon tänkte. Men hon var accepterande, lugn, som den nyktra människa hon är.

Mamma dog. Jag stod rak.

Jo visst, jag seglade in i någon sorts sorg, men jag seglade också på andra moln då.

Försvann in i en ny historia. Jag tror att den delvis räddade mig, den kapslade in mig,

och skyddade mig från den värsta smärtan.

Jag var liksom inte riktigt där. Min hjärna spann runt andra ämnen.

Som nyseparerad, kraschad, men fri befann jag mig stundtals i en ny famn i en främmande lägenhet i en stad norr om min stad. Med nya känslor. Starka, omvälvande. Ofrånkomliga.

Jag ville. Så mycket. En så stark önskan hade jag inte ägt på åratal.

När jag sörjer mamma tänker jag på min tidiga mamma.

När jag var barn - hur nära vi var och hur mjuka hennes kinder var.

Och hur ofattbart paniskt rädd jag var att hon skulle försvinna.

Och hur hon delvis gjorde det när jag blev tonåring. Känslomässigt.

Dem vi älskar försvinner ju.

Jag var vid graven i förra veckan. Ett kort besök. Planterade. Hälsade. For.

Mamma ringde sedan på natten. Ja, i drömmen alltså. Hon pratade om mitt jobb, att det visst var betydelsefullt - och att det var bra det jag gjorde. Mina tvivel till trots.

Hon var närvarande en stund där i drömmen, gav försiktiga små uppåtpuffar.

Jag kanske åker till graven fler gånger.

Samma år som min mamma dog upphörde också besöken i staden norr om min stad lika hastigt som de börjat. Smärtan slog till för fullt. Visade ingen pardon alls.

Ibland flyger jag sakta över dess hustak på natten, hälsar på kajorna. 

Mamma finns lite där också. Hon ler, men hon dog där. Liksom jag. 

Så jag behöver inte landa.

Jag flyger hem.

Here It Is