”Det där var väl roligt!” brister min syster ut efteråt.

Roligt med modifikation, ja.

”Har inte skrikit så mycket sedan förlossningen av min dotter, men visst”, svarar jag vimmelkantigt.

Scenen är Furuviksparken, tivolit närmare bestämt, och jag har precis åkt en tur berg- och dalbana med mitt barn, vilket jag brukar vägra. Men nu i bästa 42-årskris-anda beslutade jag mig för att göra det, eftersom jag precis har börjat känna mig lite tråkig. I naiv förhoppning trodde jag att detta skulle ändra på det. Lite rusig ett tag blev jag, och stolt, men det lade sig snabbt.

Vi har begett oss ut på den årliga djurpark/tivoli-utflykten med min pappa, och i år är det Furuviks tur. Min dotter är förstås med, och denna gång även min syster.

”Här var jag 1956 och eventuellt något år efter det också”, predikar fadern utanför stället.

Han är nöjd på det hela taget, men orolig för regnet som mycket riktigt kommer efter några timmar i parken. ”Ser hotfullt ut”, säger han bistert och ser upp mot skyn.

Jag tycker att alla barnvagnsfamiljer verkar ha gått senaste kursen i mindfulness, för de klarar ovädret så mycket bättre än till exempel jag själv som försöker stressa runt lite lagom, men längtar efter kaffe och köerna är kilometerlånga. Blir arg, och kastar bollar på burkar för att avreagera mig (i ett lotteristånd alltså).

En två timmar lång bilresa är det och på hemvägen kommer mattheten. Vi gissar namnleken i bilen. Min pappa tränger sig ogenerat i gissningskön, så inget oväntat sker alls. Sedan blir det Strauss med volymen på hörselskadenivå, och här dansas wienervals igen som på mitt bröllop för tusen år sedan och jag är trött, trött…tills min diplomatiska syster säger till min pappa att det är väldigt pampigt det här med wienermusik, och då stängs den av.

Hemma doppar jag ner mig själv i underbart bad med mandelolja och vaniljextrakt och lite mandarin medan dottern får titta på ”The Simpsons”. Sedan kommer dottern in i badrummet och sänker ner sig själv i samma bad, ganska mysigt, tända ljus har vi. Hon ska lukta på alla dofterna i flaskorna och jämföra. Jag går upp, hon löddrar ihop små pölar av mina schampon och duschtvålar till en enda lukt, och det går väl bra, tills: ”Nej, inte min Dermalogica rengöring, den är DYR!” Matt igen.

Vid nattningen har dottern läskiga tankar: ”Jag tänker på att allt på hela jorden, alla människor och saker är ballonger som svävar ovanför marken. Det är otäckt.” 

Jag grundar och jordar det hela så gott jag kan. Här ska inget sväva, inte. Bara ballonger. Leder in tankarna på de gulliga fåren och killingarna vi klappade, så att när jag själv blundar ser jag inget annat än ulliga djur. Men nu vill mamma ha EGEN TID. ”Du fick ju det i badet”, säger min dotter.

Ja, ja…

Så småningom när sömnen knackar på hos den unga blir det egen tid.

Lagom till ”In Treatment” 22.35

Psykoanalytisk egen tid.

 http://svt.se/2.109949/in_treatment