Den är lite rörig, filmen ”Kissing Jessica Stein”. New York-judisk familj, mycket rödvin, konstgalleri… Ja Gud, så 1999! Jag såg den för tio år sedan, och gluttar på den nu igen.

Jessica utforskar sin sexualitet kan man säga. Hon börjar att dejta tjusig kvinna, är stundtals lycklig, men oftast neurotisk och ganska olycklig. Orolig. Men ibland på ett ytterst roande sätt, förstås. Jessica och Sarah är oemotståndliga i sitt parskap, men undergången är förstås nära.

”Jag kommer alltid att vara ensam” gråter Jessica inför sin mamma i ett förtroligt samtal. Ett av de ställen i filmen då jag faktiskt blir rörd. ”Du är min stora stora kärlek”, säger hennes mamma till henne då. ”Men jag förstod tidigt att du aldrig nöjer dig med ’okej’ eller ’bra’, och att du därför kommer att få lida”.

I natt drömde jag om jordens undergång. Ja, faktiskt. Allt svämmade över. Jag befann mig på någon hög plats med betongbyggnader. Skötte en del av mediebevakningen, men lyckades sjabbla till det med texten…i direktsändning. Det forsade ned vatten. Min mamma var med och hade packat konstigt i våra väskor. Jag var irriterad. Snart skulle jorden gå under, Ragnarök var nära, men jag hade nog att tänka på med röriga väskor och textremsor i tv:n…

Sedan ser jag mig själv springa i Nackareservatet. Svetten lackar, nya träningsskor, jag springer målmedvetet. Andningen funkar. Regnet forsar ner, håret är blött, skorna leriga - och jag är äntligen nöjd.