Jag tror att jag bestämde mig för någon gång i tonåren att livet aldrig mer skulle bli ensamt. Just det – ensamt. Med det menade jag inte att jag inte skulle vara själv, singel, ensamstående etcetera. Det är inte samma sak, som vi redan vet. Utan jag menade att inte vara ensam i ordets klaraste bemärkelse. Att dela med sig av sina verkliga själsliga tillstånd. För sanningen att säga, det var inte riktigt rumsrent i den förort där jag växte upp.

Det kom sig till slut i 18-årsåldern att jag fick nya vänner som uppfyllde min längtan.

Vi pratade, relaterade, reflekterade. Vi tröttnade aldrig på varann, även om vi fick bli trötta på varann ibland. Tråkigt är inte samma sak som ensamt.

Ensamhet är ett svårt ämne att skriva om. Det blir lätt beskäftiga floskler eller hurtiga predikningar.

Men jag vill komma åt något här, som känns nytt. En ny insikt, hos mig i alla fall.

De flesta längtar efter tvåsamhet och kärlek. Man vill helst vara två. Minst två i alla fall. Det ska alltid finnas en strävan hos en människa att bli fler. Och visst, vi människor är flockdjur har jag hört.

Men tänk om de flesta bara får tvåsamhet i sin jakt efter någon att älska?

Man kallar det gärna kärlek. Man vill så mycket. Viljan blir kärlek.

Men det är skillnad på kärlek och ens starka längtan efter kärlek, som någon sa.

Man maskerar gärna det ena med det andra. Ja, det här gör ont att skriva.

Vad som ligger bakom är kanske just rädslan för självheten och konsekvenserna av den. För i självheten blir man plötsligt så tydlig. Förgängelsen blir uppenbar: man föds ensam och dör ensam. Vem är inte rädd för detta mörker? Vem är inte rädd för rösten som säger:

”Det här är ditt naturliga tillstånd. Se och känn detta. Ingen famn håller dig, ingen tar i dig. Du är ensam, en liten enhet i universum. Detta är verkligheten, allt annat är illusion.”

I vissa perioder av livet, tror jag emellertid, är det oundvikligt att man smakar på både ensamhet och självhet. Och inte räds dem.

Eller, jovisst, räds dem. Men bli inte rädd för att du räds dem.

Det är mina enda existentiella tröstord i detta fall.