Läser just nu "One day" av David Nicholls. En sån där bok man måste läsa om man är född 1964-68 sådär. Och den är så bra, och vemodig, och vansinnigt rolig. Många tidsmarkörer, men inte på ett Andres Lokko-sätt, i den meningen att man inte känner sig konstant exkluderad från allt som nämns  - eller för dum - för att man inte har snappat upp eller upplevt alla undergroundband och klubbar och uttryck och... Ja, ni förstår.

Nej, den här boken är unik och vänlig på det sättet, utan att vara insmickrande och folklig. Dessutom handlar det om kärlek med förhinder. Ett urgammalt tema, som florerade redan i 1700- och 1800-talsromanen. Håller än i dag.

Inte konstigt då att jag förfasas när jag får höra att Anne Hathaway (!) ska spela den kvinnliga huvudrollen i filmen som kommer. Det är så fel, så fel att jag nästan blir stum. Varför inte ta en brittisk skådespelerska? Nej, då. Då ska man ta en amerikansk filmstjärna... Inget fel på Anne H, hon är en bra, snygg filmskådis med stjärnstatus. Men hon passar inte här!! 

Emma Morely, som karaktären heter i boken, är en lite fyllig, radikal Yorkshire-tjej med stundtals hennafärgat hår - hon är ostylad på alla sätt. Hon ser inte ens ut som en alldaglig Anne Hathawy med skitigt hår.

Gud, så fegt! Men castingvärlden är ju feg.

Var för övrigt på en liten fransk bistrro i Vasastan i helgen. Bistro Panam. Drack pastis. Gott. Trevlig musik - fransk, förstås.

http://www.alltomstockholm.se/restaurangbar/article18678.aos

Jag är trött. Känner mig som naturen utanför fönstret, kan man säga: spröd och oväckt.

Känner mig som alltid halv när min dotter inte är hos mig. Det är kärlekens natur. Tillsammans blir man helhet. Är det så?

Funderade på min vanskliga yrkesbana häromkvällen, och hur jag valde när jag valde det jag studerade på nittiotalet.

Jag gick på lusten, suget efter att få röra mig i litteraturens värld och dess historia.

Inte tänkte jag på framtida låglöner och försörjningsansvar då...

Jag tänkte bara att ingenting ska få hindra mig att få läsa det här. Ingenting.

Hade inga gratispoäng i självkänsla, men något växte inom mig.

En förvissning om att den här världen aldrig ska få vara främmande för mig. Den ska vara mig nära.

Sedan går åren, och vardag, jobb, småbarnsår, matpengar kommer in i sammanhanget. Pengar...

Är det en 42-årskris? Mitt i livet. Man är inte nyfödd, men inte heller död.

Nej, nu behövs klorofyll.

Jag längtar efter att de där björkarna i Björkhagen ska slå ut någongång, att Nackareservatets is ska smälta och att Hammarbyhöjdens alla bohemiskt korrekta barnvagsnpappor ska ha ett lurigt leende på läpparna och hälsa våren välkommen  - eftersom de vet och känner att vinterns snuvor, hostor, kräksjukor och mörka morgnar är ett minne blott i deras sinnen. Ett minne blott.

Jag vill ha en syster, säger min dotter en kväll i badet. Jag VILL det.

Jaha, säger jag. Syskon väljer man inte själv hur många man får eller vilka de blir...

Denna förnumstiga replik hjälper ej, ger mig bara lite frist.

Men efter badet sjunger vi lite Jojje Wadenius tillsammans "Mitt lilla barn" som plåster på såren. Och DET hjälper.

Mitt lilla barn

En så mysig helg, trots gråväder. Fest hos grannar  med utsökt italiensk mat och hembakta desserter samt red red wine i mängder. En fest där alla barnen inklusive mitt eget avslutar med en gigantisk brottningsmatch i dubbelsängen. Alla sov nog gott efter det.

Ser ännu en gång slutet av Tom Fords vackra film "A single man" och inser att jag måste ha filmmusiken. Stråkar. Viss musik måste man bara ha, trots Spotify.

http://www.amazon.com/Single-Man-Original-Picture-Soundtrack/dp/B0030ATZHG

Abel Korzeniowski

Nej, det är inget skämt, utan en önskan så här i början av april. Häx- och blåsmånaden...

Jag vill bara ha vindstilla, både i klimat och själ. Hjärnan vill tänka mojnande tankar. Blodet vill inte leva om, utan stilla sig, ha det vilsamt.

Och skulle man tröttna på det kan man alltid skaffa sig högre blodtryck av att besöka lakritsfestivalen 10-11 april. Se länk

http://lakritsfestivalen.se/

I helgen ska jag växa ihop med gitarren som vanligt, en stund.

Och så ska jag fundera på Juli Zehs intressanta iakttagelse att den tyska staten - liksom flera andra europeiska regimer - alltmer kopplar ihop sjukdom med skuld för att legitimera försämringar för sjukskrivna.

I blåsten ska jag göra detta.

Brittas april

Efter att ha sett den döläskiga thrillern/psykodramat "Black Swan" i helgen går nästan omedelbart tankarna till Polanskis rysare "Repulsion" från 1965. I den följer vi den vackra manikyristen i Catherine Deneuves gestalt, som går in i en totalpsykos och blir fullkomligt livsfarlig. I den filmen ingår den så välkända scenen där händer sträcker sig efter henne från väggarna i den klaustrofobiska Londonlägenheten... Jag vet att det var den otäckaste filmreferens min exman visste. Är benägen att hålla med. "Saw" släng dig i väggen.

Hur som helst, i "Black Swan" är det den kontrollerade perfektionistiska ballerinan Nina som pressas till galenskap. Fast man vet ju inte riktigt vad som är vad... Och det är en tjusning med det kan jag tycka.

Klaustrofobin är i vilket fall som helst påtagligt närvarande. Här blir den Ninas otäckt kvävande mamma och deras lägenhet med blommiga mönster där ballerinnadottern blir som en på tok för stor docka bland alla gosesaker.

Lägg också till det ständiga förpackandet och snörandet av de misshandlade fötterna i de trånga balettskorna. Allt ska lindas in och döljas. Allt ska stramas upp. Och till slut rinner förstås bägaren över. Superbt välgjort - och ruskigt som attan!

Jag och sällskap fick sedan lugna ner oss på den utsökta lilla vietnamesiska krogen Nem Nem Quan med fräscha vårrullar och mycket öl.

Som om vi inte visste detta med kemikalier hos frisören...

Desto större anledning att gå till en ekofrisör. Och jag är nöjd med mitt hår, kan jag tillägga.

http://svt.se/2.108068/1.2367362/harfarg_kan_vara_cancerframkallande

http://www.ecohair.se/

Filmen "En enda man" med Colin Firth är ett särdeles fint litet mästerverk. En collegelärare sörjer sin manliga kärlek som omkommit i en bilolycka. 60-tal, Los Angeles. Ursnyggt.

Skickligt och intelligent skildrat av Tom Ford. Rent och odammigt, på något vis. 

Den här filmen har dessutom - slog det mig- en sak gemensamt med åtminstone två andra filmer i filmhistorien: Sunset Boulevard samt American Beauty. Men jag säger inte vad.

På lördag fyller min äldsta syster jämnt. Det blir fest och mottagning i hennes hem i den nordliga grannhuvudstaden. Min svåger har bett mig att sjunga något, vilket jag gärna gör, trots ringrostighet. Men den får ge vika för angelägenheten.

Min syster gifte sig i höstas med sin sambo sedan tio år. En lång, slingrig väg har det varit för henne till kärleken.

Jag tänker att livet verkligen är cykliskt.

När jag gifte mig 1997, och bröllopsyran var stor, var min syster i sin tur separerad från sin man sedan två år. Tre små barn hade hon, och hon tog hand om dem mer eller mindre själv. En tuff tid.

Själv är jag nu - när min syster gifter sig för andra gången - frånskild sedan drygt tre år, och min ensamhet är stundtals så påtaglig att jag kan göra lergubbar av den. En ensamhet jag väljer - och inte väljer.

Denna ensamhet... 

En välsignad gåva ibland - en annan gång bara förbrännande.

Men livet är cykliskt. En tröstande tanke - en magisk sanning?

Två sånger blir det på lördag.

Den första är ett tack till livet

den andra till kärleken.

Dock ej nedanstående låtar.

Ensamheten - den välsignade, den hatade