Mina egna tankar täcks bäst av andras ord nu. Jag andas. lever och för var dag som går tar jag mer mänsklig gestalt än någonsin förut, tror jag.

Eller som Peter Hoeg har sagt:

"Det finns inga orädda människor, bara orädda ögonblick"

And I could hear the thunder and see the lightning crack
All around the world was waking, I never could go back
'Cause all the walls of dreaming, they were torn wide open
And finally it seemed that the spell was broken

And all my bones began to shake, my eyes flew open
And all my bones began to shake, my eyes flew open

No more dreaming of the dead as if death itself was undone
No more calling like a crow for a boy, for a body in the garden
No more dreaming like a girl so in love, so in love
No more dreaming like a girl so in love, so in love
No more dreaming like a girl so in love with the wrong world

                                                 Florence and the Machine

Jag är inte glad. Jag är inte utvilad, pigg, lättad.

Jag är oändligt trött, sliten.

Men jag är tacksam att det onda håller på att släppa taget om mig.

Jag är tacksam att jag är fri, i tanke och handling.

Att inte ständigt behöva plåga mig med "varför?".

Att bara få vara.

Människa.